"Än går det hit, än går det dit..."

Bloggen har tidigare noterat att sverigedemokraterna i vissa kommuner står för en vänsterinriktad politik, medan man i andra kommuner står för en högerinriktad politik. På vissa ställen ger man igen för gammal ost, som i Falköping senast, där man tvingade ett borgerligt styre administrera en socialistisk politik.

Uppdatering på detta område: I Flen har sverigedemokraternas utslagsröst tvingat fram en utförsäljning av delar av allmännyttan.

Det är inte lätt att veta vad man röstar för, när man röstar Sd.

Eld från det tunga artilleriet

Idag har Expressen kallat in det tunga artilleriet, nämligen Bim Clinell, författarinna, kortvarigt känd efter några reportageresor till Frankrike mot slutet av 1990-talet där hon blev självutnämnd expert på Front National. Rojas rör till det för sig, tycker Clinell, och dissekererar sedan kollegans artikel om sverigedemokraterna.

Clinells artikel känns nog lite rörig, den med. Två saker ska ändå sägas om den. Dels är det säkert som partistöd på banken, att sd:arna kommer uppröras överhövan av anklagelsen om att egentligen vara nazister. Dels är det intressant att Clinell tar upp det faktum att Sd har "en synlig och en icke synlig sida. Ett öppet program och en dold agenda".

Hade denna dubbelhet gått att eliminera, då hade ett parti som Sd kunnat bli hur stort som helst.

Vem kan lita på Sverigedemokraterna?

Vem kan egentligen lita på Sverigedemokraterna (SD)? Min personliga åsikt är att partiets programdokument till stor del håller hög kvalitet, men problemet är efterlevnaden - programmen verkar alltså inte ha så stor praktisk betydelse.

Det finns å ena sidan åsikter som visar att man bara väntar på att tillvälla sig verklig makt, för att sedan visa partiets radikala "verkliga ansikte". Detta visas i citat som: "Får SD mer makt så tror jag SD kan och borde bli radikalare. Självklart kan vi inte få ut alla, och det vill vi inte heller men MÅNGA", skrivet av norrländsk SDU:are på SDU:s diskussionsforum. Med andra ord - ge oss makt så slänger vi våra program och för istället en politik hårdare än Hitlers.

Det finns å andra sidan åsikter som visar höga partiföreträdare i stort sett saknar någon verklig övertygelse. Ett gott exempel är Peo Eiderhall, kandidat på valbar plats till stiftsfullmäktige i Skara, kyrkovalet 2005: "För mig är det helt solklart att de här barnen ska få stanna", sade han i Radio Sjuhärad 26 maj s.å. Han uttalade sig där om de apatiska flyktingbarn som varit föremål för en fempartimotion i riksdagen.

Eiderhall bryter visserligen inte mot andra program än 33-punktsprogrammet, men torde stå helt ensam i sitt parti, där de "vettiga" vill ge barnen ifråga en seriös individuell prövning och inte dela ut ett kollektivt uppehållstillstånd. Allmänheten torde inte heller hylla honom för uttalandet, för vem tror väl att man ställer upp för SD därför att man anser att socialdemokraterna och moderaterna står för en alltför restriktiv flyktingpolitik?